anothergirl

När det blev jullov i femman så flyttade vi. Till ett hus utanför stan. Det betydde att jag skulle byta skola. Men jag skulle få gå i den nybyggda skolan, som alla sa var så fin och bra. Och ingen mobbing fanns det på den skolan heller.
Jag tyckte det skulle bli kul med flytt och allt. Fast lite läskigt var det med det nya huset. För det fanns råttor - eller snarare möss - där när vi flyttade in. Huset hade ju stått tomt jättelänge. Men vi hade en bra råttfångare, en mycket stilig herre med låång päls =)

Jag började i den nya skolan efter jullovet. Alltså mitt i femman. I den här skolan hade man inte vanliga klasser, man satte ihop klasserna. Så jag gick i en fyr-femma. Sen blev det sex-sjua och så vidare. Jag tyckte det var lite konstigt. Så det var rätt många elever i min klass. Men läraren verkade bra tyckte jag. Hon verkade snäll...
Man hade heller ingen matsal, man åt mat som någon hämtade från köket, i sitt klassrum, på sin plats. Det var en stor skola, med tre avdelningar eller vad man ska säga. Allt baserat på stället den låg på. Alla namn på klassrum och avdelningar var hämtade från området skolan låg i. I varje avdelning fanns några klassrum, från lekis-ettor till ått-nior. Och en rätt stor "sal" utanför, där man kunde sitta och jobba om man ville.
Skolan hade också källsortering. Något jag knappt ens hört talas om. Men det betydde att vi skulle gå ut efter lunch och sortera soporna. Jag hatade det, jag skämdes när jag gick genom hela skolan med den äckliga sophinken. Dessutom visste jag inte vart jag skulle slänga vad.
Ja den här skolan var rätt underlig tyckte jag, inte alls vad jag var van vid.

Jag började hur som helst i femman, och var då liksom nu, mycket blyg. Jag hade svårt att hitta en kompis att vara med. Så jag satt för mig själv oftast, på en trähäst som fanns vid lekparken. Jag hatade verkligen rasterna. Ibland om jag hade tur, kunde jag få vara inne. Men det var sällan det hände.

Jag hade inte lärt mig att hitta i den stora skolan än, för ingen visade mig någonsin runt. Jag fick alltid fråga vart vi skulle. Eftersom jag inte hittade någon kompis frågade jag alltid läraren. Till en början svarade hon vänligt vart jag skulle gå.
Det delades inte heller ut något schema i min klass. Jag visste ju aldrig vad nästa lektion var eller vart jag skulle gå. Så jag frågade läraren efter varje lektion, varje dag ; vad nästa lektion var, när den började och slutade och vart jag skulle gå. Till slut slutade hon att svara, hon låtsades att hon inte hörde, och när jag ropade högre snäste hon åt mig.
Jag minns en gång jag hade frågat, då svarade hon mig ; "Hur vore det om du nån gång lär dig ditt schema? Du måste börja lära dig det här utantill nu, du har gått här så länge! Du får faktiskt gissa nu!"
Jag fick alltså inget svar. Jag hatade henne för det. Jävla kärring!

Jag var nu tvungen att hålla stenkoll på de andra, och hela tiden följa efter dom. Så jag inte kom för sent eller så. Och jag tyckte verkligen inte om den här skolan!

Ska försöka fortsätta skriva lite, nu medans jag har chansen.
Vart var vi, jo i fyran..

Jag hade totalt slutat tro på vuxna nu, och det skulle inte ändra sig visade det sig.
Vi hade ett "disco" i fyran, tror det var ganska nära en avslutning, minns dock inte om det var jul eller sommarlov som stundade.
Mamma hade sminkat mig så fint kommer jag ihåg, det ska finnas en bild på det någonstans, men hur mycket jag än letar hittar jag den tyvärr inte. Har letat i många år efter den. Skitsamma, några föräldrar skulle ju vara med på det här discot då så klart, vi var ju inte så gamla. Och en tjej jag umgicks en del med, hade både sin mamma och låtsaspappa med sig. Låtsaspappan skulle vara dj. Vi käkade chips och godis, var tvugna att dansa..vad heter det..man ska gå under en jäkla pinne..ja ni vet nog vad jag menar. Kommer inte ihåg namnet. Jag hade svårt för det, tyckte det var pinsamt och lyckades inte. Så till slut slapp jag.
Senare, strax innan vår lilla fest v ar slut, började det gå rykten om att det skulle bli en sista dans. En tjej - den som var finast - skulle utses av föräldrarna till drottning. Och en kille till kung. Dom två skulle (var tvugna) att dansa tryckare tillsammans, medan de andra såg på.

Jag blev rädd och fick nån form av panik. Vi, jag och min tjejkompis, sprang fort som attan fram till hennes låtsaspappa då, och talade om att vi inte ville vara drottning, absolut inte! Han fick inte välja oss, lova det?! Jodå till slut lovade han det och jag vet att många fler sa samma sak till honom.
Efter lite överläggning vuxna emellan skulle nu en drottning och en kung koras. Alla satt nog lite med andan i halsen.
Först sa dom kungens namn, det blev killen som tryckt upp mig i väggen. Egentligen var jag nog lite rädd för honom. Jag minns att jag hade världens hjärtklappning i väntan på drottningens namn. Kändes som om tiden stannade på något sätt.
Efter vad som kändes som evigheter säger dom namnet..Mitt namn!!
Jag och han skulle dansa, snart, väldigt snart!
Vi fick en stund på oss, säkert för att "fixa" oss lite. Den tiden använde jag till att låsa in mig på toaletten och stortjuta. Jag vägrade, jag ville verkligen inte göra det här! Jag kände en enorm press, när man är 10 år kan man inte dansa trykare så bra. Jag kunde i alla fall inte det.

Mamma tröstade och talade om att det ju  var jättekul att jag blivit vald. Att det skulle gå så bra och fort skulle det gå med. Hon lirkade och mutade och försökte med allt men jag ville verkligen inte. Flera andra föräldrar och elever med för den delen, kom och beskådade det hela. Tröstade och sa att jag var ju faktiskt finast. Någon sa att jag såg ut precis som en Barbie, och andra höll med. Herr låtsaspappa som just då låg mycket lågt i min tankeverksamhet kom ochså och tröstade, talade om att jag var finast.

Snart var tiden slut, jag hade inte tid att stå och tjura mer. Mamma torkade tårarna och sminkade på lite nytt, så det värsta gick bort.
Sen var det dags.
Vi dansade, höll varandra så långt ifrån det bara gick, gick runt där på golvet i en ring. Medan de andra hurrade, klappade och var glada.
Jag var bara arg, ledsen och besviken. Ännu en gång hade jag fått se att vuxna inte var något att lita på, inte alls!


På vägen hem försökte både pappa och mamma lirka lite med mig, att det gick ju bra, det var ju kul, vilken ära, att jag skulle vara stolt och att det gick fort. Att det snart skulle kännas bättre. Men jag var arg, sur på dom båda och gick långt före, hela vägen hem.

Vad medförde detta?
Jo att jag aldrig någonsin dansar, med handen på hjärtat, inte ens i ensamhet! Det här spädde mest bara på min blyghet och jag förstod bara mer och mer att jag inte dög. Jag kunde inte få någon som helst glädje ur det här, inte ens en liten gnutta.

Idag är jag på något sätt glad över det, jag är stolt, att fula ankungen blev vald till drottning! Och jag var fin, jättefin var jag!
Men dansar, det gör jag på villkorsvis inte!

Det här är det första "riktiga" inlägget, som ska beskriva mitt liv. Jag kommer inte att nämna några namn, och gör jag det så ändrar jag dom. Jag kommer heller inte att linda in något, jag kommer skriva det rakt upp och ner, så som jag kännt och upplevt allt. Varför gör jag det här?
Jo för jag har kommit till en punkt, där jag vill dela med mig av mina upplevelser, berätta utan omsvep hur det var - och är - för mig att leva med social fobi. Vad mobbing kan ställa till med och hur mycket elaka ord kan såra.
Och framför allt, jag vill inte skämmas mer, för det som hände och för att jag blev "sjuk".

Och jag ska börja från början, så att det kanske blir lättare att förstå.

Jag har egentligen alltid vart lite för mig själv, men hade en bästis när jag var liten. Vi bodde i samma trapp, hon och jag. Vi kunde aldrig vara osams längre stunder, och var med varann nästan varje dag. Men hon var något år yngre än jag, och det betydde ju att vi inte kunde gå i samma klass i skolan.

Det hela började nog tidigt, fast i rätt liten utsräckning. Jag minns en kille på dagis. Han var rätt...krävande, han ville alltid ha all uppmärksamhet. Jag minns inte varför, men en dag ställde han sig, i min mage och hoppade jämnfota. Jag låg på rygg på golvet, och satt fast, jag kom ingenstans. Han var äldre än jag, och därmed större och tyngre. Jag minns att det gjorde ont, men jag vet inte om jag sa det själv till mamma, eller om personalen gjorde det. Hon kom i alla fall dit, och talade om för den pojken att man inte gör på det sättet. Sen har jag inga fler minnen av honom alls. Men jag minns än idag hans namn.
Min dagisperiod hatar jag, och har gjort i alla år. Jag hade aldrig någon att vara med, jag blev alltid itvingad kall mat som jag inte tyckte om. Jag fick ensam sitta kvar vid bordet och äta upp min iskalla fisk, medan de andra skulle sova middag. Jag fick äta min potatis med skal, för jag hade ännu inte lärt mig skala.
En gång skulle vi gå ut i skogen, jag hann inte gå till toaletten och det hände en liten olycka. Jag fick gå i mina smutsiga kläder resten av eftermiddagen, i skogen.
Men trots allt är jag absolut inte arg eller bitter på mina föräldrar, som lät mig vara där, för dom hade inget val, det vet jag.

Jag börjar till slut i skolan, en skola som man bara gick i fram till sexan. Som sagt tyvärr inte ihop med min bästis. Men fick väl några kamrater i alla fall, aldrig en bästis, men åtminstone några att spela kula med på rasterna. Som i alla klasser fanns det en tjej, som var mer än andra, en stöddig brud som trodde hon var något. Henne höll man sig undan för.
Några killar som var kaxiga, som man inte heller umgicks med.
Dock hamnade jag en gång i vägen för "den värsta" av dom. Jag minns inte varför men han var arg på mig. Det här hände en gång i fyran. Han hade hela vår skoltid hackat på mig, alltid var det något.
Men den här gången, tog han tag i min krage tryckte upp mig i en tegelvägg och var väldigt arg. Jag minns inte heller vad han sa, bara att jag var rädd.
Minns inte hur mamma fick veta det, men hon blev mycket arg, pratade med killen och han bad efter mycket om och men om ursäkt. Han gjorde mig aldrig något mer. Aldrig någonsin. Han hade en tuff uppväxt, men man får ändå inte vara elak mot andra människor anser jag.

Under vintern i fyran, hade vi en vikarie. En ung manlig vikarie, med ett småstöddigt utseende. Det var kallt och vi hade rast. Jag var aldrig med och spelade till exempel fyra rutor eller så, jag stod mest och önskade att dagen skulle ta slut. Jag hade dragit in mina armar i jackan, så ärmarna hängde lösa. Några tjejer i min klass, knöt ihop mina ärmar med dubbelknut. Till en början skrattade jag. Jag trodde dom skojade. Ända tills dom lämnade mig, med ärmarna ihopknutna. Jag började få panik, och bad vår vikare hjälpa mig att knyta upp. Då skrattade han, han hånflinade och sa något om att jag fick skylla mig själv. Jag bad igen, med gråten i halsen, att han skulle knyta upp. Då skrattade han igen, vände på klacken och gick!
Tillslut lyckades jag krypa ur jackan och kunde knyta upp själv. Den dagen tappade jag förtroendet för vuxna människor, och lärare i synnerhet.

Jag ska fortsätta skriva en annan dag, det får räcka nu för stunden. Och jag ber om ursäkt om mina minnen är lite luddiga, men jag har försökt att förtränga allt det här.