anothergirl

Det här är det första "riktiga" inlägget, som ska beskriva mitt liv. Jag kommer inte att nämna några namn, och gör jag det så ändrar jag dom. Jag kommer heller inte att linda in något, jag kommer skriva det rakt upp och ner, så som jag kännt och upplevt allt. Varför gör jag det här?
Jo för jag har kommit till en punkt, där jag vill dela med mig av mina upplevelser, berätta utan omsvep hur det var - och är - för mig att leva med social fobi. Vad mobbing kan ställa till med och hur mycket elaka ord kan såra.
Och framför allt, jag vill inte skämmas mer, för det som hände och för att jag blev "sjuk".

Och jag ska börja från början, så att det kanske blir lättare att förstå.

Jag har egentligen alltid vart lite för mig själv, men hade en bästis när jag var liten. Vi bodde i samma trapp, hon och jag. Vi kunde aldrig vara osams längre stunder, och var med varann nästan varje dag. Men hon var något år yngre än jag, och det betydde ju att vi inte kunde gå i samma klass i skolan.

Det hela började nog tidigt, fast i rätt liten utsräckning. Jag minns en kille på dagis. Han var rätt...krävande, han ville alltid ha all uppmärksamhet. Jag minns inte varför, men en dag ställde han sig, i min mage och hoppade jämnfota. Jag låg på rygg på golvet, och satt fast, jag kom ingenstans. Han var äldre än jag, och därmed större och tyngre. Jag minns att det gjorde ont, men jag vet inte om jag sa det själv till mamma, eller om personalen gjorde det. Hon kom i alla fall dit, och talade om för den pojken att man inte gör på det sättet. Sen har jag inga fler minnen av honom alls. Men jag minns än idag hans namn.
Min dagisperiod hatar jag, och har gjort i alla år. Jag hade aldrig någon att vara med, jag blev alltid itvingad kall mat som jag inte tyckte om. Jag fick ensam sitta kvar vid bordet och äta upp min iskalla fisk, medan de andra skulle sova middag. Jag fick äta min potatis med skal, för jag hade ännu inte lärt mig skala.
En gång skulle vi gå ut i skogen, jag hann inte gå till toaletten och det hände en liten olycka. Jag fick gå i mina smutsiga kläder resten av eftermiddagen, i skogen.
Men trots allt är jag absolut inte arg eller bitter på mina föräldrar, som lät mig vara där, för dom hade inget val, det vet jag.

Jag börjar till slut i skolan, en skola som man bara gick i fram till sexan. Som sagt tyvärr inte ihop med min bästis. Men fick väl några kamrater i alla fall, aldrig en bästis, men åtminstone några att spela kula med på rasterna. Som i alla klasser fanns det en tjej, som var mer än andra, en stöddig brud som trodde hon var något. Henne höll man sig undan för.
Några killar som var kaxiga, som man inte heller umgicks med.
Dock hamnade jag en gång i vägen för "den värsta" av dom. Jag minns inte varför men han var arg på mig. Det här hände en gång i fyran. Han hade hela vår skoltid hackat på mig, alltid var det något.
Men den här gången, tog han tag i min krage tryckte upp mig i en tegelvägg och var väldigt arg. Jag minns inte heller vad han sa, bara att jag var rädd.
Minns inte hur mamma fick veta det, men hon blev mycket arg, pratade med killen och han bad efter mycket om och men om ursäkt. Han gjorde mig aldrig något mer. Aldrig någonsin. Han hade en tuff uppväxt, men man får ändå inte vara elak mot andra människor anser jag.

Under vintern i fyran, hade vi en vikarie. En ung manlig vikarie, med ett småstöddigt utseende. Det var kallt och vi hade rast. Jag var aldrig med och spelade till exempel fyra rutor eller så, jag stod mest och önskade att dagen skulle ta slut. Jag hade dragit in mina armar i jackan, så ärmarna hängde lösa. Några tjejer i min klass, knöt ihop mina ärmar med dubbelknut. Till en början skrattade jag. Jag trodde dom skojade. Ända tills dom lämnade mig, med ärmarna ihopknutna. Jag började få panik, och bad vår vikare hjälpa mig att knyta upp. Då skrattade han, han hånflinade och sa något om att jag fick skylla mig själv. Jag bad igen, med gråten i halsen, att han skulle knyta upp. Då skrattade han igen, vände på klacken och gick!
Tillslut lyckades jag krypa ur jackan och kunde knyta upp själv. Den dagen tappade jag förtroendet för vuxna människor, och lärare i synnerhet.

Jag ska fortsätta skriva en annan dag, det får räcka nu för stunden. Och jag ber om ursäkt om mina minnen är lite luddiga, men jag har försökt att förtränga allt det här.