anothergirl

Ska försöka fortsätta skriva lite, nu medans jag har chansen.
Vart var vi, jo i fyran..

Jag hade totalt slutat tro på vuxna nu, och det skulle inte ändra sig visade det sig.
Vi hade ett "disco" i fyran, tror det var ganska nära en avslutning, minns dock inte om det var jul eller sommarlov som stundade.
Mamma hade sminkat mig så fint kommer jag ihåg, det ska finnas en bild på det någonstans, men hur mycket jag än letar hittar jag den tyvärr inte. Har letat i många år efter den. Skitsamma, några föräldrar skulle ju vara med på det här discot då så klart, vi var ju inte så gamla. Och en tjej jag umgicks en del med, hade både sin mamma och låtsaspappa med sig. Låtsaspappan skulle vara dj. Vi käkade chips och godis, var tvugna att dansa..vad heter det..man ska gå under en jäkla pinne..ja ni vet nog vad jag menar. Kommer inte ihåg namnet. Jag hade svårt för det, tyckte det var pinsamt och lyckades inte. Så till slut slapp jag.
Senare, strax innan vår lilla fest v ar slut, började det gå rykten om att det skulle bli en sista dans. En tjej - den som var finast - skulle utses av föräldrarna till drottning. Och en kille till kung. Dom två skulle (var tvugna) att dansa tryckare tillsammans, medan de andra såg på.

Jag blev rädd och fick nån form av panik. Vi, jag och min tjejkompis, sprang fort som attan fram till hennes låtsaspappa då, och talade om att vi inte ville vara drottning, absolut inte! Han fick inte välja oss, lova det?! Jodå till slut lovade han det och jag vet att många fler sa samma sak till honom.
Efter lite överläggning vuxna emellan skulle nu en drottning och en kung koras. Alla satt nog lite med andan i halsen.
Först sa dom kungens namn, det blev killen som tryckt upp mig i väggen. Egentligen var jag nog lite rädd för honom. Jag minns att jag hade världens hjärtklappning i väntan på drottningens namn. Kändes som om tiden stannade på något sätt.
Efter vad som kändes som evigheter säger dom namnet..Mitt namn!!
Jag och han skulle dansa, snart, väldigt snart!
Vi fick en stund på oss, säkert för att "fixa" oss lite. Den tiden använde jag till att låsa in mig på toaletten och stortjuta. Jag vägrade, jag ville verkligen inte göra det här! Jag kände en enorm press, när man är 10 år kan man inte dansa trykare så bra. Jag kunde i alla fall inte det.

Mamma tröstade och talade om att det ju  var jättekul att jag blivit vald. Att det skulle gå så bra och fort skulle det gå med. Hon lirkade och mutade och försökte med allt men jag ville verkligen inte. Flera andra föräldrar och elever med för den delen, kom och beskådade det hela. Tröstade och sa att jag var ju faktiskt finast. Någon sa att jag såg ut precis som en Barbie, och andra höll med. Herr låtsaspappa som just då låg mycket lågt i min tankeverksamhet kom ochså och tröstade, talade om att jag var finast.

Snart var tiden slut, jag hade inte tid att stå och tjura mer. Mamma torkade tårarna och sminkade på lite nytt, så det värsta gick bort.
Sen var det dags.
Vi dansade, höll varandra så långt ifrån det bara gick, gick runt där på golvet i en ring. Medan de andra hurrade, klappade och var glada.
Jag var bara arg, ledsen och besviken. Ännu en gång hade jag fått se att vuxna inte var något att lita på, inte alls!


På vägen hem försökte både pappa och mamma lirka lite med mig, att det gick ju bra, det var ju kul, vilken ära, att jag skulle vara stolt och att det gick fort. Att det snart skulle kännas bättre. Men jag var arg, sur på dom båda och gick långt före, hela vägen hem.

Vad medförde detta?
Jo att jag aldrig någonsin dansar, med handen på hjärtat, inte ens i ensamhet! Det här spädde mest bara på min blyghet och jag förstod bara mer och mer att jag inte dög. Jag kunde inte få någon som helst glädje ur det här, inte ens en liten gnutta.

Idag är jag på något sätt glad över det, jag är stolt, att fula ankungen blev vald till drottning! Och jag var fin, jättefin var jag!
Men dansar, det gör jag på villkorsvis inte!